hans som hörd musik
tell me im a good girl
mysteriet förklarar mer än ljuset
jag vet ju aldrig när det är dags att sluta
min poesi har inget slut
skriver som om jag vill rädda livet på någon
mina dikter är brevduvor
följden av att jag fortfarande lever
en undergångssaga
inget att skriva hem om precis
snart dör det vinterskyddande mörkret
ljusoron smyger sig på trots att januari fortfarande pågår
vår värld är på väg att suddas ut
i dina ögon är jag ett irriterande lysrör som aldrig tar slut
min meditation är likgiltig
min frihets förbannelse
den vitala impulsen
den sanna substansen
bryter sönder alla nej i dig som baguettebröd
att dö lika lätt som en fågel flyger ut genom ett fönster
utan att du någonsin erkänt min kaliber
byter bakgrund på luren och gud slår sig ner
föreställ dig
imagine
att det var som i låten
utantiden rinner sakta ur timglaset
den årliga hyreshöjningen i halsen
hunger klättrar uppför kroppen
och jag sa ditt namn rakt ut i luften eftersom jag kände mig så vilse
hon honan hon hon
det hon har inuti är något starkare än den kärlek man ger
den man får och förintas
natten tystar allt utom min hunger och min granne under
om ändå något oundvikligt kunde sänka sig ner över mig
luta sig över henne suga i sig hon
hon honan
hon som är här för att befria dig
han som hela tiden behövde allt mindre för att leva
åt mindre söp och knarka nästan ingenting
slutade sova som hon
hon var alltid snart i hon Mariatorget
han blundade allt hårdare
var telefonblink en dolkstöt
när hon kom upphörde han finnas
close your eyes i be there
kaffe & csn
insomnian kräver all natt nu
om du älskar en rockstjärna så älskar du hela världen
jag har levt mitt liv som en tiggare utan att någonsin bett någon om något
men så kom du
en hund för dig en skygg hona
lapar på mage
har jag letat på fel platser döda mig snälla
biografens mjuka mörker
är inget annat än längtan
den är mitt bländverk stöten framåt
glänser Swedenborg hem som för att hämnas era behärskade jävla skitliv
darrar som efter en seger i idrott
ger dig ett extraliv inte verklighet
hemligheten är att man aldrig någonsin ger upp
skriver jag i skrivboken sen får jag reda på att Martin är död
tandsköterskans moderliga hand mot mitt bröst
ingen att berätta för att jag inte hade några hål
vad som inte försvinner:begär
om jag slängde mig från Västerbron skulle jag vara befriad eller förlamad
du har legat i vattnet sedan oktober aldrig mer kommer du koka korv till mina yogaelever
och aldrig mer kommer jag tänka hur kan någon koka korv till yogaelever
alltid kommer jag minnas dig
tänk om alla gjorde det dem älskade
ett pyttelitet enkelrum med balkong över takåsarna
världen är en lineup av människor jag aldrig når fram till
apokalypsen har nog redan hänt
framförallt står jag inte ut med tanken på något oavslutat
jag kan ge dig extraliv inte verklighet
hämnas er behärskning
ensamheten i att vara osedd
ingen ser hur jag försvinner
kritar en kaffe
rösten som viskar : du kommer aldrig nå ut
detta är allt du är
sluta slarva med det existentiella du blir inte hel när du duckar slutet
du får en helt annan respekt för människors val när du tar ansvar för ditt liv
förstår nåd
lättare till förlåt
den som listat ut meningen med sitt liv bortom epitet respekterar ödmjukt andras meningsarbete
ge dig själv tillåtelsen att dra dig ur allt om du behöver det
livet är för värdefullt för att stanna i armar som längtar efter andra
sätter igång dig som en hastig svindel i mig
i want to fuck you marry you kill you samtidigt ju
varför vägra låta saker hända
känna flera kärlekar på olika sätt
erkänna livet från olika källor
det är så lätt att bli omöjlig
tryggheten i väl använda kläder med hål i
plommonköttsmun bara någon som lidit kan röra någon ömt nog
skriva något som känns i huden
de som aldrig förlorat kan kosta på sig att skriva upproriskt
med glimten i ögat eller politiskt
en viss blindhet är nödvändig för att urskilja geniet från intelligensen
geniet är formen i vilket styrkan visar sig
alltså det är inte graden utan kvaliteten
precis som att de som undflyr ljuset i mörkret blir de självlysande
det är krigen som närsomhelst
jordens undergång klimatet clownväldet
blodet rinner långsammare hos er gifta
den tämjda rytmen som ett djur i bur som anpassar steget i farten för att få plats
ormens år varje slut är en inbjudan
och jag älskar det jag vill ha mer än mig själv
sveper några slingor ur ditt ansikte under ännu en fullmåne
lämnar blodspår
en sista hälsning
sömn tunn som en slöja
sömn ett äventyr få förunnat
cafe Bellman grät i mitt gula bås som om det var lösningen
kan inte längre förneka....vad?
plastisk och behagligt avgränsad
konfronterar mig själv om känslor
varje tanke rinner längst låren ner på golvet
minns inte hur blicken känns från någon som första gången granskar en från topp till tå
det är så många år nu och Anna Ternheim låter som Jocke fast man saknar han bara
övergången mellan kär och inte kär som en svimning
att älska dig är att dö for real
går förbi platsen på Bondegatan där jag slutade ha ett val
först när jag vet din smak är jag fri
du behöver mig övertygande och förförisk
så du kan göra som när man va liten och skrika rakt ut
det va inte jag som börja
sufflerar föreställning 4 av 5
rädslan att inte älska nog är alltid större än att inte bli älskad alls
allt som varit mitt liv nu sedan mellandagarna kommer lösas upp i en och en
efter i kväll kommer ingen ropa plats på scen och fråga om jag saknar någon
och jag svarar mamma varje gång
hursomhelst mitt ansikte är borta mitt instaface gone
mitt egna förhårdnade som kommit av alla år utan motdjur
ingen kan förstå
så säg inte att ni gör det men sök gärna på "bearnose" på händelsefilter så kanske
kanske jag får mitt liv tillbaka
du sa jag blottar så mycket av mitt liv här i poesin
jag svarade: vilket liv?
skriver till Sibille att Håkan inte förtjänar hon det är sant
5 min till publik en tryckvåg av ömhet över dem framför mig som vågar allt var kväll
för konsten
en mild förtvivlan i svanken
sen skamsköljning i bålen
förlorade illusioner
ingen frågar mig någonsin något jag vill svara på
kramar Otto i aktpaus och när vi spelat klart har David Lynch dött
jag väntar mig ingenting längre är i mig själv mitt eget slut
förstår jag allt för att jag inte är tillräckligt intelligent för att inte fatta
eller är enda sättet att äga kunskap att förvandla den till konst eller ett sätt att leva
meditera över den personligheten som inte känner sig själv bara den kan förverkliga sig fullt ut
bara den som inte hittar sig själv är framme i varje stund
snälla älska mig bara pyttelite då
berätta hur du skulle röra mig om en ömhet utan slut
du gjorde mig så liten igår
jag hade gett dig allt
mina ögon på väg hem som nedsläckta skyltfönster
varför vill varenda människa ha något av mig
3 spanjorer vid bordet jämte och min utväxt nu är mer än vad jag kan brösta
varför har det sån betydelse att något är på riktigt
inspirationen( du )gör i det här ögonblicket ont i hela kroppen
jag är verkligen ingen lagspelare jag vet det nu
hawaiskjortan som gränsen jag har så svårt att sätta
och svårt att förstå att jag har konturer är definierad
det känns som om jag är ett utspritt konfettiregn i luften
ser mig aldrig i spegeln det är för plågsamt
jag är en annan art glömmer bort att jag är människa
någon som knappt existerar i verkligheten
det finns så oerhört mycket av mig som aldrig används
som alltid är tyst
köper 6 godishalsband och ber till gud på plattan
moder jords tårar
min framtid är inte som er dvs jag har ingen
wolfmoon och sötpotatisgryta
blundar och föreställer mig dig styv i pyjamasbyxor
skulle aldrig kunna vänja mig med något hos dig
du flyger runt där bakom ögonlocken det är inte över
men utspätt svagt summan av våldet vänt inåt
vaktar en kropp som närsomhelst kan öppna sig hopkrupen mot natten
mitt blod talar med dig när huset sover
en sorg över att du aldrig kommer lära känna den här stadsdelen
mig
upprepade händelser av ett visst slag i barndomen skapar egna vägar i hjärnan
som nervbanor för just den känslan
hela motorvägssystem av ångest med möjlighet för autobahnkörning dygnets alla timmar
vinter vår sommar höst och igen vinter vår sommar höst och så vinter igen bär dig inuti mig som ett ofött barn
ser oss på håll i en annan stad City lights
den typen av natt som älskar när ingen ser på
som aldrig någonsin blir poesi
Slussen och marmeladhimlen hem
hyran sen
lukt av natt
ett läte av blodet under huden
alla är smaken av salt i någons minne
vi dras dit vätskorna vill
ett varmt mörker som mjölk
kärlen vidgas
det blir outhärdligt ljust i april men tänk inte på det nu
njut av mörkret
det blir allt svårare att längta åt någon annans håll
ber om en ny era där det rena segrar
så sick of losing
vem är jag att bara tänka på en enda person
allt krymper så fort
klar but still
bruna ögon 38 på hinge ett sk liv
som absolut ingen kan förstå
lr nå
ta bort mig
La down skriver på en barstol grön opal
det tog till den 7:e januari sen ville jag dö igen
blöder när jag går ur din radar
helad kysk blek
pank men vem är inte det
en aning vår i luften på Storgatan
kramp i vaderna varför kan jag inte göra mig fri från dig
det är som om du går i blodet och hur kan man undkomma sitt eget blod
varför vill du inte ha mig och befria mig
snälla håll fast mig och berätta sagor som aldrig tar slut
om det är så att vi går under nu
så ska vi 2 göra det i hop
det här är ingen romans det är beyond det
vigheten som ingen kan ta ifrån mig
friheten
på cafe äntligen en ung Aiden Brody vem är du och vad tog dig så lång tid
blundar och är i Paris
spegelberöring du blir struken på underarmen och jag känner det i huden
den ultimata hög empatiska upplevelsen bara någon som levt år i celibat utvecklat för överlevnad av art
gränserna i oss och hur de hela tiden förflyttas
smygfotar och min bål sjunger Etarnal flame
hur uttråkade är de tama händerna
våta fingrar grön matcha tunga
jag vill som vanligt alldeles för mycket
får lust att smälta samman med skådespelarna
ge dem min andning
jag föreställer inget och liknar ingenting ett barn som väntar på en utlovad stjärna
du är en rytm i mig som ännu inte blivit poesi
en oupprepbar natt känna dina hemligheter rinna ur mig
att leva betyder nästan ingenting
jag är inte rädd att dö bara att det ska vara plågsamt
om jag inte har dig har jag inget
allt som är ofullbordat söker ett liv ut
unna mig min eviga längtan
den är fan allt jag har
episk förälskelse
demonisk kärlek
tyst som snön
allt är en chansning
skriv som om du försöker få dig själv att komma
sångens voodooliknande kraft är inte en slump du
tror ingen någonsin kan veta vad den som sjunger sätter igång i en annan människa
ljudet från din hud Rhensgatan fast jag vet du är i Lynchland
vill somna till din röst lite på avstånd lugnar mig som sjörapporten
handskrivna ord chokladmjölk
det finns redan ett rum som öppnar allt
vi måste vara i rummet och sedan gå ur det
inte bli giriga
det kommer göra ont om vi stannar
det gör ont nu
att inte veta när det börjar
eller det började långt innan vi sågs
du föddes och jag var 7 år
fuck dig för att du väntade så länge
de vackraste människorna är de som förlorat
obegripligheten i att dina tankar slutat pulsera i ditt kön
ryska balettenen dansar i mitt bröst var natt
en fin liten never ending brain cabaret
det slutar aldrig (du)
det kommer aldrig sluta (jag)
varje kroppsdel har sitt eget liv
rörelserna kapar känslan därför freestylar jag alla klasser på plats
söker inte länge mening utan magi
händerna under filten när det våta går ner i vaderna
domna där
spräck den snälla!
en himmel en pistol
skapandets fria tömmar
nattens sufflerande drömmar
lustens sugande tentakler
all längtans vändning mot det onåbara
inget är sig likt trots upprepningar
det glädjer mig
där under snön väntar jorden på att smälta som ett eldklot
det är bråttom nu mon cheri
när jag tänker på dig så lyser jag inifrån
våta ögonfransar våta pälsar
skolfranskan
ett sus av förväntning i kroppen som före en spelning
luren mister snart sin oskuld
går från asynkron till flöde
delar ut sömntabletter och melatonin som en gud
mina batterier är än över hälften laddade
jag ska köra som fan nu i två år
sen köpa en hund
vara noggrann föra notes över förfallet fota röven se till att den inte börjar falla göra mina knäböj
detsamma gäller brösten låt dem peka uppåt
varje år får man uppgradera vad man äter hur man rör på sig
min fysik är än Jennifer Beals i flashdance
känslor som tyglas svartmålas döden som speakerröst
FASTER HARDER
för varje dag lite mer upplöst
expanderar själen
sedlar och fake tatueringar
vegan sushi och något fermenterat
fingrar mitt i veckan
ser mig själv i spegeln
minns du mig?
jag brukade vara ostoppbar
letar febrilt efter detaljer
vill märka något
vad som helst
för allt som lever alstrar kraft som för oss samman
visst
Inlägg
Alla kommentarer
