ingen linjär tid
ett skott i länden första varningen eller startskottet
ett slut en början
snö
en längtan tar vid efter en längtan
smaken av saffran bär med sig åren av avstånd
som alla andra djur bryr jag mig inte om klockan
bruset i örat Anna svarar på planet på natten flyger jag
haren vet inte att jag kommer men känner det i kroppen och så jag
skriver mig inte fri men absolut sann
sista gången jag såg min pappa vid liv blev jag så rädd att jag gömde mig under sängen
mitt universum utan Lars Eidinger är inte stort nog
rabblar mina tacksamheter snuddar vid något slags liv
kan jag tillbe något som ännu inte är grott
första frosten dm dikten
hur en enda tanke på honom är starkare än tusen som handlar om något annat
känns som snöstorm i Berlin utan el jag hämtar ner det överjordiska
stearinet till underjorden
nåden i att ingen människa klarar av att vara alltigenom konsekvent
alla kort jag spelar brinner upp
sänker blicken för gud och dig tycks all tid oändlig
för mig är all tid att förlora
tar i allt jag kan
stupar utmattad
att en gång för alla ge upp patetiska förhoppningar att höra till
något någon
skrivande människor ska inte tillhöra något någon
fullbordan enbart i dikt och bön
kan du inte fantisera fram en älskare som försvinner när du är klar har du inte fantasi nog
att ligga full på asfalten ämnad för något stort
större jag skulle bli Britney well med facit i hand
övertygelsen att jag är så jävla speciell har liksom aldrig riktigt lossat
den konstanta känslan av att vadsomhelst närsomhelst kan hända
att alltid vara beredd
den ständiga törsten den oförnimbara duloopen ha ha ha hela livet bortkastat för känslan
det enda jag levt för och trots noll bevismaterial har jag tolkat allt som livsavgörande tecken
hur min hjärna ivrigt plockar fram hur exakt varje steg i mitt liv lett till dig
ÄNTLIGEN fylls jag av adrenalin dopamin någon annan än mig själv
mitt eget fjuttiga under existensminimumlife
jag lämnar allt följer dig varsomhelst till och med till den där pinsamma resorten
solen går upp i slussen
rörelser som kändes i bäckenet
att vara kär i dig känns som hunger games
hur jävla lite jag är värd som människa
trots att jag konstant överlevererar
hur är det att vara vuxen och ha föräldrar som sätter ett värde i att göra allt för en?
pulsen i öronen
snälla jag räcker aldrig förlåt
är jag böjlig nog
används som hävstång
vet att min kropp hela tiden kan bytas ut mot en ny kropp att bryta ned
om ingenting är beständigt måste allt vara fotfäste därför är jag yogafröken
om något mer nu inte händer så finns jag inte
om att vara jag inte är våld så vet jag inte
om eldar jag inte längre minns hur man tänder(tydligen)
det är som om orden är mitt enda existensberättigande
dikterna måste vara allt men det funkar ju inte så
tar i så jag spricker bokstavligt
varför är ingenting annat viktigt för mig
sjunger som om det är första och sista gången
och låt oss hoppas att det är det
hur kan man älska någon som man ännu inte känner
hon på toan sa "du ligger nu före hela världen i passion"
det är nog mer det att jag slutar aldrig vara konstnären
ge mig ett intryck starkt nog och jag följer det till världens ände
skjuter fram höften
hjärtat leder aldrig funktion före känsla
faran i att älska någon fullt ut
skulle aldrig varit så vacker
vissa tider är gjorda för fullbordan
den svindlande närheten hos två som egentligen inte hör i hop
allt har sin mening och väg dit
min är in under din tyngd
den sista början
det första slutet
jag var inte beredd på att förlora något (så mycket)
jag hade velat ha något (allt)
skulle skydda dig med våld
Inlägg
Alla kommentarer
