Tiden rinner ut och spökhistorier

 det var tio år sedan jag tog in dig sådär med kroppen 

jag har aldrig tvivlat på min talang det är bara det att ingen annan ser den 

sorgen över det liv jag var säker på skulle hända mig som en brosch på bröstet 

önskar våra kroppar sammanstrålade i någon stad som aldrig kommer vara Stockholm 

medan du drack läste jag filosofi och estetik

medan du drack skrev jag poesi 

medan du drack rann tiden ut och allt blev spökhistorier 

skillnaden mellan hennes och min poesi är att den är skriven för att vilja vara litterär 

jag har aldrig skrivit en text på 19 år med den intentionen 

du är inte odelbar 

för sällsynt för Monopol 

som att rävar kommer in i city om natten 

eller varför hundar inte tror på gud 

( är jag litterär nog nu LOL)

första sommaren i mitt liv helt utan musik men om inte du ingen det är så det blivit

 visat är blå färg 03:01 själen hel 

priset att få välja allt själv 

Elordi 2035 

att vara hela dagar i självet 

att finna stillhet helt utan tillgång till något

kanske finner du inte friden kanske har du den 

slutet på jordgubbar 

tycker så mycket om tystnaden som följer med ensamheten 

Winnerbäcks nya och jag har allt mindre lust att göra något annat än att läsa och skriva 

släpper trosorna på golvet 

 hoppas jag håller måttet på bild 

har ingen estetik skild från livet 

algoritmen hör att jag gråter

 ser om klippet om och om igen kan inte låta bli att tänka på dina höftben 

jag lyckas precis undvika att tänka på resten 

behöver gå upp i dig så pass mycket att det känns som om jag flyger 

som om jag inte nuddar mark är precis nog för att inte vilja dö

tar in allt med kroppen sover inte mycket äter nästan ingenting 

allt detta existerar i en verklighet avskild från allt annat 

du är min älskligaste hyperfixering 

Är det inte snart snart?

 sommaren när den äntligen mörknar 

du är en del av mig och det är outhärdligt 

tro mig jag har försökt glömma 

men det är lika lönlöst som sömnen 

som att försöka andas korsfäst 

skickar ett sms 24 år tillbaka i tiden det är vad Kungsholmen gör med mig 

skulle behöva att någon trycker sin kropp mot min så jag glömmer att jag finns eller minns varför 

ser himlen från Komet det är långt till New york tänker jag 

känner mig ännu mer ensam där jag hör till 

ännu en vaken natt blodmånen drar någon sa i dag du går som en 17 årig som ett föl 

sen ser man in i ögonen och drunknar i mörkret 

ge mig Britney i en blackbox 

tänker mig flan och att vi åt den ur varandras munnar 

jag är fan större än "                 " ändå är jag för liten när det kommer till att leva 

det känns som om den medmänskliga energin tar slut runt 40 därför umgås jag bara med yngre alla i min ålder bara klagar på allt 

allt kan verkligen påminna mig om dig

 min bordsgrannes jeansfärg är dina ögons 

när jag får höra att Dolly flugit vidare för ja du vet varför 

när en dikt är klar känns den som luft som lämnar mig 

att leva obundet jag minns när jag trodde jag var fri 

men jag var bara full man kan aldrig vara fri och full 

man tror bara det en del tror det i ett helt liv 

försoningen att kunna leva med allt som passerat 

ett ansikte utan fillers en fitta ingen vill åt 

att sluta bry sig att ingen bryr sig 

sluta klaga det är en sådan sorglig  livshållning 

att bara sitta på cafe i 7 timmar och tänka på Edward Norton i Birdman är sann rikedom 

det handlar aldrig om pengar bara hålla fantasin högst 

och vara en god människa framförallt mot dig själv 

San Sebastian? och alla sammanhang jag inte är i

 Cafe jämte den och den som pratar om oetablerade poeter som är barn 

jag vet inte vad jag ska göra av mig själv 

så jag gör ingenting annars bryter jag ihop helt här 

gogglar flyg till Spanien layover i Madrid dm:ar festivalen 

såg Jocke på håll undrar om någon av alla dem jag dyrkade märker att jag är gone 

skriver i min anteckningsbok" jag har iallafall bättre hårkvalitet" och min är usel 

är det inte dags att någonting blir vackrare nu 

poesin 

behöver middag och diskmedel men det räcker inte till båda köper oliver för jag behöver inte diska olivburken ju 

vi hade kunnat bara skriva aldrig ses och jag hade antagligen varit lycklig hela det livet 

bara stanna i känslan och berättandet skicka låtar vara 15 aldrig slutandes vara 15 

jag ser verkligen inte bättre ut när jag klär upp mig mitt hår är min grej och jag har iallafall bättre hårkvalitet än dig 

jag står bara ut om jag skriver

 ingen speglar mig utom pappret 

det som hände mig skulle kunna hända mig igen

ingenting är någonsin slut 

går i tåget för miljön med tusentals köper cigg och citron ser säsongens första pjäs på tribban

livet är ändå en blackbox i den lever jag 

och när jag antecknar som nu 

tryggheten i fantasin 

omsluten som av elektricitet 

går på toa hemma i aktpaus ibland känns det som om det modigaste jag kan göra är att va kvar

trots allt