betalt hyran till sist känns sad att sätta över 7 tuss för att få panikångest
jag är nästan helt i fiktion nu
upplöst
alltid bäst ensam förundras aldrig över just det
och jag tror egentligen ingen kommer säga" hon som var så glad" när jag drar
människor in general drar ner mig
någon frågar om jag kan passa dens hund jag svarar att jag inte ens kan svälja av stress atm
och det blir dålig stämning när man berättar sanningen
"sanningen" är patetisk oftast för att den är just sann
på kvällen har du redan gått ur mig tyvärr är du inte han
samtidigt ingenting som någonsin funnits i oss upphör att finnas
(tyvärr )
ett obarmhärtigt månljus och ingenting är enkelt i en värld som inte längre är en värld ens
allt är inget inget är allt och jag tänker på det första halsbloss jag ska ta till minnet av någon annan
