eviga promenader
alla nätters olika motstånd
raserade drömmar
det finns inget kvar för mig att vilja vara i
inget att vakna till bara somna från
pressar in tårta i svalget
känner den lena grädden åka rutschkana genom halsen
jag försökte så jävla hårt
du fick min själ min kropp mitt hjärta mina sista fruktbara
min vanförställda hjärna
blinka lilla stjärna
ögonen så blågrå att det gör ont
midsommar är enda gången det är tyst nog i huset
berätta för mig om trygghet hur det känns i länden
latten svalnar i kroppen livet är inte oåterkalleligt
du sa att det är svårt att veta om jag ens har någon ålder
alla förtvinar långsamt även de som vill hålla sig kvar
åker berg och suicidalbanan som sommaren är
jasminen på glänt på Ansgariegatan 4:e året jag älskar dig
och du tittar bort
du måste vara en gud visst?
annars jag väl aldrig kunnat känna så här mycket evighetslänge
utan att få något alls i gengäld utom just din existens
ser en bild och det fyller allt med ett hål
viskar till väggen jag behöver inte han eller ett helt liv för den delen
läser till ögonen blöder och vidare skriver i latin på låren
ändå är jag nästan inte människa
äter varmt för att väcka något
skriver med någon på Hinge för att finnas
tröttnar efter 8 meningar han är för sakta
varje soldag dör något i mig
ingen kommer sakna något jag har
allt skenar
jag måste dra bli en stjärna i ett annat solsystem
hela havet stormar och tarmvred
sätter mig på cafe för att andas i fyrkant
spänner koppen så hårt att allt låser sig
tills bara hälarna och skulderbladsvingarna nuddar madrassen
jag kommer aldrig bli äldre här
vill bara lägga mig ner i duschen och flyta ut i brunnen
alla äter av mig mamma jag är slut har inget fysiskt kvar
jag är i alla era kroppar nu nu får ni yoga själva gör blodigeln och chaturanga tills ni spyr
våldet kommer från alla håll änglarna tycks lämnat mig
gatan där jag förälskade mig i dig är nu bara ett öppet hot
under nymånen
jag har gjort ca 18% av den oändliga kalendariska sommaren
gör ännu en festmåltid av ingenting
tänder minnen
öppnar portaler
kroppens termostat förblir oreglerbar
det omänskliga spillet mellan poesi och verklighet
gåvan är fantasin ovanför den riktiga livet
jag hörde piano vid midnatt
ser en bild från 2023 en bit av det ovärderliga
något man inte visste då skulle bli det värsta att förlora
bygger koja var natt på min madrass i mitt eviga flickrum
vill va spännanande borta
försvunnen kanske i ett annat land
Barcelona i höst? kan vi mötas där?
jag håller poesin för nära kroppen
när du pratade in öppnades världen
jag grät och tänkte på din parfym
måste hålla min kropp som ett djurs nu
så vi två kan bli flock igen
tillåta mig vara i fantasin 99% av tiden
alla mina cafeer är portaler till olika världar som banor i tv spel
bagaget håller mig kvar på marken och vaken
skärningslinjen mellan natt och dag
som skillnaden mellan liv och död
vill ha din hud under naglarna
att du vågade sträcka ut en hand och röra mig
i en egen värld utanför världen
i en tid utan tid
den oerhörda ömheten
din röst var stjärnor
Inlägg
Alla kommentarer
