Jakten

 På nattduksbordet tabletterna 

alltid vid behov konstant 

domna bort 

jag är redan förlorad 

förlåt mig

fingrar näckrosors sköte det finns liksom inga lika bländande nätter kvar 

din torso mickad igen 

ansiktsdetaljerna igen

hårt vacker i all sin plikt

jag är bara människa (än)

förlåt mig när din odödliga kärlek visar sig dödlig

men min bröstkorg expanderas när något berör mig på djupet 

där börjar Jakten