Det finns saker jag måste säga medan vi lever

Jag måste säga att du är värdefull
även om det betyder slutet före början

Du önskar nog jag inte fanns

Tisdag blir onsdag och du ser bergis inte en dag äldre ut
Du med dina tankar och känslor i mina ådror
Jag i dina
bjuder upp till dans
om igen om igen om igen
fast jag inte vågar
du önskar nog jag inte fanns
och skakar av mig
om igen om igen om igen
skakar av dig mig
som en hund
skakar av sig vatten när den badat

Vill ge dig alla bullars mitt

Jag vet inte om jag sa det men när ja hamnade på psyket häromdagen .
När jag sitter i samtalet med läkare och ska gå igenom hela livets problematik på en kvart typ.
Hör jag mig själv säga " Ja min vanliga trigger är att jag blir kär och då slår jag ut hela kroppen men det är jag inte". Där får jag ett sånt jävla hugg i magen och poletten trillar ner eller hjärtat säger ifrån & jag fattar vad jag försökt förklä sedan snön föll. Jag är kär i dig & jag vill ge dig alla bullars mitt.
Så hur fan gör vi nu?.

Det finns bitar av himlen ingen upptäckt än
just där är jag en liten bit av din värld om natten
med dagsljuset försvinner
den ner i tunnlarna under jord
allt känns lika ofrånkomligt som hösten
försöker väcka äppelträden
så äpplen faller

Stök och psykakuten Atarax inget biter på mig
fuck! Kom precis på att jag är kär i dig för fan.
Eller jag har väl vetat hela tiden men gömt det i åtrå.
Så här när jag skrev att jag skulle låta dig vara då kom jag på exakt hur mycket du betydde för mig.
Hur mycket fel det skar i kroppen.

Utanför är kallt
innanför är du
alla vakna nätters skärmljus
jag har aldrig velat någon mer
du verkar inte förstå
jag kunde plockat ner månen för
en för alla
 alla för en natt med dig

skjut mig

Först se men inte röra
ljuvliga du
fantiserar hela vägen hem om dina vackra armar
 vaken natt
textar men ses inte
somna ursinnig
skjut mig
det enda som är bra  i ruset av att texta med handjur har jag inga panikattacker min hjärna är bara paralyserad på parning

Blodlågor
slickar stramar åt huden
rodnar
"jag är på din gata"
bara den meningen får mig på knä
bedjande
runt tusen murar min madrass
hur liten och utlämnad jag gör mig för dig
lika övergiven som tågstationen 03:30
kanske var det lika bra du hade nog trängt igenom huden hela vägen in