Förgät mig ej

jag är skyldig till lockrop
hovars läte
bultandet som till slut tar över hjärnan
kväver manar pressar
mot droppars gemensamma färd
mot primalskrik
röker när jag förälskar mig
du är möjligen tagen men din aura är fri
oflydd tills nu
ögon djupare än hålet nu vid Slussen
en gång är ingen gång

vi är två kroppar som aldrig skulle mötts annat än i artighet
möjligen ett hej hej passerat liv möts aldrig mer
tro mig jag är lika förvånad som du
du är lika ovanlig för mig som en löprunda en stek eller en relation

vi hinner leva
men inte stå still
bara ditt endaste hjärta känner

drömmar skär
genom ledningar
hustak
in i ådrorna och blodet
tankar
öppna ögon hav

om natten är det bara du jag och hela stjärnsystemet
om morgonen lika ensam som huset känner sig
och hur ont det gör med alla människor inuti

Jag ville så satans gärna gå på räcket i natt
jag ville så satans gärna visa dig mig
ge tillbaka det du väckt
att se på dig en sekund
så vet man varför den existerat
sanningen
Jag vet nästan inget om dig förutom att du aldrig skulle tappa mig 

Tillit
vidrör muskler
svartnar ögon
kroppar ger varandra universum utan klimax

Det blir aldrig som man tänkt sig
känt sig
känt dig
Det blir aldrig som jag känt dig
förnimelse
tränger igenom
trapporna ner under din ryggrad
ända ner
ända in
för att stängas av
tiken hanen
tänk att vi låg där
du och jag

Det finns lika många sanningar som människor
saker jag måste säga medans vi lever
frågar klockan när du kommer
ingen tid eller klockslag finns
skymningen kommer alltid åter