tisdag 24 juli 2012

Vaknar där jag lämnade mig själv med armarna om mig själv.

Älskade människa.
Uppäten om nätterna.
 Omslut allt som blottats för länge.
Ögon som läser själar liksom spelande ögon.
Tänker på han som fått mest av allt glitter.
Öland,Borgholm känner ingen samhörighet med människorna här.
Allt handlar om avståndet man ger sig själv.
Det närmsta i mitt liv måste alltid vara det som är längst bort.
Det närmsta i mitt liv måste alltid vara det som är längst bort.
Det närmsta i mitt liv måste alltid vara det som är längst bort.


13 kommentarer:

  1. Havet kan spegla din själ, men även blända dig med längtans sorg. Loveyou.

    SvaraRadera
  2. Du skriver helt Fantastiskt!! Du berör ändå in i hjärtat och ger mig inspiration till att kunna ha förmågan att uttrycka mig på samma levande sätt - tack/C

    SvaraRadera
  3. På tryggt avstånd ger man sig hän.

    SvaraRadera
  4. Tänk att något enkelt kan vara så svårt..

    SvaraRadera
  5. känns igen, alltid på armlängds avstånd.

    SvaraRadera