jag vet hur ont det gör att vilja
besvikelsen tränger sig ur huden
om jag slår knut på mig själv en gång till går jag sönder forever
att göra sig oåtkomlig
vem får drömma 2024
en ömhet inför hösten
ödmjukhet inför vintern
allt blir mörkt och tyst till slut
släktträdet släcks med mig ett lugn
det är för skadat för sjukt ju
du sa att jag hängt upp hela mitt liv på mig själv ingen klarar den sortens ensamhet
gör vadsomhelst kastar ringen från fingret
jag sa vi kan väl palla plommon det kan räcka för att känna liv
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar