min samtid vill att jag joinar
ett svankande bäcken
håller mig kvar i fantasin
skriver till unga poeter med nakna hudar under kostymerna
intensivt medvetna om dem
nakna poeter alltid redo att klä av vardagens rutiner
ropa på pojkvalpar och pojkvalpar kommer
inte som de trötta hundmännen i korta strypkoppel
jag är den enda i sällskapet som inte är född på 00 talet
ändå är jag yngst
jag behöver din svaghet nu baby
det som bara måste ske
början och slutet på det oundvikliga
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar