Min kärlek till dig var oerhört akut. Närmst fördold (av dig). Vi lekte oss galna i en neurotisk gömd sfär. Jag tog aldrig ens ditt nänstkommande andetag förgivet.
Livrädd att bli ensam kvar. Det blev jag naturligtvis. Min desperation var inte direkt dagens outfit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
desperation är sällan attraktivt, dock en huvudingrediens i mitt förhållande till män som jag bryr mig om :)
SvaraRadera...men du vågade risken. Också en styrka...
SvaraRaderaTa hand om dig!
åh. varför är det så svårt?
SvaraRaderaDet är en gåva att ha ett hjärta som kan älska och ha förmåga att öppna det! Kram
SvaraRaderahur många bergochdalbanor klarar ett hjärta av? så många som kärleken kräver misstänker jag...
SvaraRaderanär ska vi komma över rädslan?
SvaraRaderavi vågar inte älska för vi är rädda att förlora
och om jag inte älskar så förlorar jag
kan bara vara jag
precis som du
känslan är evig finaste