Den där rasande kärleken till dig som störtar uppåt.

Som nu fullkomligt vräker sig tillbaka in i mig för att leka kurragömma.
För att jag måste det säger ni. Säger vem?(verklighetens monster)
Det handlar om kärlek vill jag vråla ut från tårna.
Men jag håller tyst. På sin höjd skriver jag med pennan som lans.
Dig är bäst jag håller hemlig,ömt osynlig närmast hjärtat.
Fast jag håller på att spricka.
Så länge jag andas hoppas jag. Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Tills vi ses hoppar jag lite trampolin mellan ljuset & mörkret okej?