tisdag 18 september 2012

Jag är på andra sidan med blodet i behåll. Nej från Bonniers.

Ditt sätt är oefterhärmligt.
Ändå ser jag dig överallt.
Tecken.
Så enkelt att få dig tappa andan.
Paradistillstånd.
Ibland tittar jag på min biljett för att samla alla stora känslor på en plats.
Jag berättar sagor tro mig.
Kroppen gör oss blod.
Hösten luktar nu höst.
Hives fredag det blir sommarens absoluta avslut.
Lämnar dörren öppen sekunderna innan det blir höst.
Alla människor som tvekar på livslust läs bloggen "I kroppen min".
En lektion i ödmjukhet "Searching for sugar man".
Jag tror jag är poet i kärnan hur mycket ni är refuserar mig.
Det enda man kan veta säkert om någon är att man inte vet något alls.

Taggen på en barista på Rival. Ännu ett tecken. Om man vill det ska vara ett.

4 kommentarer:

  1. Åh vad vore vi om vi inte vågade se vår egen kärna?

    Du är poet.

    SvaraRadera
  2. Ja, du e poet och en tankevrängare...
    ja, säkert än mer
    och visst, jag vet inte så mycket om människor jag möter annat än det dom väljer att förmedla men åren har lärt mig att det kan räcka
    kram

    SvaraRadera
  3. Ja, så är det! Kanske faller man tillfälligt med känslorna och det låter klyshigt men det är "bara" att resa sig igen. Försöka på nytt tills man kommer dit man vill. You can do it.
    Och ja, "I kroppen min" den är obeskrivlig på alla sätt, men bra i det hemskt hemskt sorgliga.

    SvaraRadera