dig har jag slutat vara kär i enkelt ingen gång

 betalt hyran till sist känns sad att sätta över 7 tuss för att få panikångest 

jag är nästan helt i fiktion nu 

upplöst 

alltid bäst ensam förundras aldrig över just det 

och jag tror egentligen ingen kommer säga" hon som var så glad" när jag drar 

människor in general drar ner mig 

någon frågar om jag kan passa dens hund jag svarar att jag inte ens kan svälja av stress atm 

och det blir dålig stämning när man berättar sanningen 

"sanningen" är patetisk oftast för att den är just sann

på kvällen har du redan gått ur mig tyvärr är du inte  han 

samtidigt ingenting som någonsin funnits i oss upphör att finnas 

(tyvärr )

ett obarmhärtigt månljus och ingenting är enkelt i en värld som inte längre är en värld ens

allt är inget inget är allt och jag tänker på det första halsbloss jag ska ta till minnet av någon annan