Det här är en text helt opåverkad av att Ryan Philippe är i stan

 en sån som jag har så lätt att bli förförd av 90 tals skådisar 

solrosor i en gränd i Gamla stan kulörta girlanger 

den lilla vansinniga stoltheten i att fortfarande vilja något med papper och penna

saknar faktisk helt behov av applåder 

omsorg däremot 

utmattad efter att agerat sensor 

ler med hela min koordination 

vissa rum förstörs när de förklaras 

alkohol fördummar 

regler och giftemål blir till gravar trampoliner ut i meningslösheten 

Alice som ankarare