113 dagar

Du är mitt epicentrum
allt i mig utgår ifrån och vänder tillbaka till din existens
kan ej förneka dig
det är som det är babe
Jag kan inte leva utan dina ögon
Så jag överlever för ögonblicket när vi möts igen
Jag kanske lånar dig en tändare
bjuder över dig på whiskey
(jag har en liter av din sort)
Du kan knyta upp mina Converse i hallen
Jag pratar oavbrutet av nervositet
säger att du är som den minsta Babushkan i mitt badrumsskåp
den som inte går att öppna
Du säger att det är inte sant att jag känner dig bättre än vad du själv gör
Jag säger det känns som om vi är främlingar nu
men samtidigt en kropp
och om du bara hade kysst mig nu för jag vågar inte sluta prata

Så jag går gatorna runt
väntar på krocken av ögon
Jag kanske fryser ensam
men jag är på riktigt