alla dikters du har stått kvar på kanten sett mig falla lagt huvudet på sned
och sen gått vidare i livet
det här är min värld bara min jag har 4 digestivekex med smör och honung
aldrig kan någon ta ingenting från mig
jag får aldrig sluta gå
det finns platser och personer man måste lämna innan de betyder allt
den första snön skiktas över Odenplan som florsocker och jag tänker på Wikingsson
när jag genar över till tuben
att vi har samma rabattknapp känns som Monopol syskon typ
ingen linjär tid
ett skott i länden första varningen eller startskottet
ett slut en början
snö
en längtan tar vid efter en längtan
smaken av saffran bär med sig åren av avstånd
som alla andra djur bryr jag mig inte om klockan
bruset i örat Anna svarar på planet på natten flyger jag
haren vet inte att jag kommer men känner det i kroppen och så jag
skriver mig inte fri men absolut sann
sista gången jag såg min pappa vid liv blev jag så rädd att jag gömde mig under sängen
mitt universum utan Lars Eidinger är inte stort nog
rabblar mina tacksamheter snuddar vid något slags liv
kan jag tillbe något som ännu inte är grott
första frosten dm dikten
hur en enda tanke på honom är starkare än tusen som handlar om något annat
känns som snöstorm i Berlin utan el jag hämtar ner det överjordiska
stearinet till underjorden
nåden i att ingen människa klarar av att vara alltigenom konsekvent
alla kort jag spelar brinner upp
sänker blicken för gud och dig tycks all tid oändlig
för mig är all tid att förlora
tar i allt jag kan
stupar utmattad
att en gång för alla ge upp patetiska förhoppningar att höra till
något någon
skrivande människor ska inte tillhöra något någon
fullbordan enbart i dikt och bön
kan du inte fantisera fram en älskare som försvinner när du är klar har du inte fantasi nog
att ligga full på asfalten ämnad för något stort
större jag skulle bli Britney well med facit i hand
övertygelsen att jag är så jävla speciell har liksom aldrig riktigt lossat
den konstanta känslan av att vadsomhelst närsomhelst kan hända
att alltid vara beredd
den ständiga törsten den oförnimbara duloopen ha ha ha hela livet bortkastat för känslan
det enda jag levt för och trots noll bevismaterial har jag tolkat allt som livsavgörande tecken
hur min hjärna ivrigt plockar fram hur exakt varje steg i mitt liv lett till dig
ÄNTLIGEN fylls jag av adrenalin dopamin någon annan än mig själv
mitt eget fjuttiga under existensminimumlife
jag lämnar allt följer dig varsomhelst till och med till den där pinsamma resorten
solen går upp i slussen
rörelser som kändes i bäckenet
att vara kär i dig känns som hunger games
hur jävla lite jag är värd som människa
trots att jag konstant överlevererar
hur är det att vara vuxen och ha föräldrar som sätter ett värde i att göra allt för en?
pulsen i öronen
snälla jag räcker aldrig förlåt
är jag böjlig nog
används som hävstång
vet att min kropp hela tiden kan bytas ut mot en ny kropp att bryta ned
om ingenting är beständigt måste allt vara fotfäste därför är jag yogafröken
om något mer nu inte händer så finns jag inte
om att vara jag inte är våld så vet jag inte
om eldar jag inte längre minns hur man tänder(tydligen)
det är som om orden är mitt enda existensberättigande
dikterna måste vara allt men det funkar ju inte så
tar i så jag spricker bokstavligt
varför är ingenting annat viktigt för mig
sjunger som om det är första och sista gången
och låt oss hoppas att det är det
hur kan man älska någon som man ännu inte känner
hon på toan sa "du ligger nu före hela världen i passion"
det är nog mer det att jag slutar aldrig vara konstnären
ge mig ett intryck starkt nog och jag följer det till världens ände
skjuter fram höften
hjärtat leder aldrig funktion före känsla
faran i att älska någon fullt ut
skulle aldrig varit så vacker
vissa tider är gjorda för fullbordan
den svindlande närheten hos två som egentligen inte hör i hop
allt har sin mening och väg dit
min är in under din tyngd
den sista början
det första slutet
jag var inte beredd på att förlora något (så mycket)
jag hade velat ha något (allt)
skulle skydda dig med våld
grenslar dig med ögonen genom luren
om en kvart går du på och jag lägger mig ner på badrumsgolvet
om 1,40 är din skjorta våt hur är ditt skrev undrar jag
har sparat mig i år nu jag är ett ostämt piano
låt oss vara vänner som inte kan låta bli varandra
det var faktiskt du som började på den indiska restaurangen första pandemisommaren
du satt i fönstret och jag gick förbi 3 gånger för jag blev beroende av hur du såg på mig
gatljusen smeker själen
äter en Felixpaj som om det var 99 blandband och min collies långa nosavtryck på bilrutan Mazda 323 i guld
endast de starkaste träden har löv kvar nu
naturen tystnar på kommando
jj tar sig in det är ömt oändligt ömt
gomseglet över slussen mjölkvita dimmor
kommer jag gå genom natten
vill du ens det här med mig som jag vill
min längtan har alltid sprungit före mig
kastat sig rakt ut
kollar klippen på cafe det dånar i öronen av blodtillförsel
hihatten bönfaller mig när dina ögon snurrar så där jag beslutar mig för att det är min favoritgrej hos dig
saliv utsöndringen som när man tar första tuggan av en pizza och hela munnen fylls
suget som en fysiskt töjande vävnad
energispråket det vi föddes med från kropp till kropp
just här och du vidgar mig som grönska
bit i rosen svälj oblaten för jag vet vem som tänder stjärnorna
rykta mig
obarmhärtigt blå tystnad
drömmer min kärlek så långt den når
för alla är någons längtan ju
Mattis piano kaffe
frånvaron flyger som svalor in och ur bröstet
vattnar alla ingen släcker mig inget
din tid har fått mer än nog av dig i den sättningen jag svär
sköljer ansiktet med is går ut som om inget hänt
det värsta är att jag alltid lyckas
11/11 11:11 tänder ett ljus för fullbordan
skulle du ha något att säga
skulle du röra mig
skulle du hålla mig med öppna ögon
skulle du förstå
skulle du leta innanför
skulle du le när hjärtat mitt pressades ut genom munnen
skulle du ljuvligt långsamt ljudlöst
skulle du ge mig tyngden till sist
skulle du låta nuet ta dig med till min värld
skulle du genomgå den oundvikliga ceremonin
skulle du be mig att aldrig säga något
bända upp munnen med fingrarna
skulle jag ens överleva dig
och vem skulle jag säga något till det är ju bara dig jag vill prata med
med vetskapen om dig
när huden spänns
byter lakan
kallar på dig som om varje gång var den första
(det är ju det)
all åtrå tvinnas av avstånd
spinner min kropp är förvånad
den fick en chans till
vad ögonblicket än kräver
när begäret äntligen byter förseglingen
blygseln trycks ner längst låren
det går inte att fly från att försöka
med vetskapen om dig
din blå ouppnåelighet
min röda dyrkan
kameralinsen glansig av estetik
den dödliga våglängden
skammen smeker en galen decades av avvisningar
hjärnan gör sitt yttersta för att inte gå dit
att vara barn och förfrysa av rädsla
att vara vuxen och förfrysa av rädsla inne på Ica aptiten vid satsumasen när hjärnan trots alla sjuhundra år terapi lyckas
vaknar av att jag ylar som en varg
hoppas att du hör och ylar tillbaka till mig
passerar restaurang Landet och känner en sån oerhörd tacksamhet över att det inte är juni
och jag står kvar på baksidan och kedjeröker
sommaren är alltid precis runt hörnet
Trump är headclown igen Jonte har fått en filmroll med Malcovich
en dag ska du pissa ut ditt hjärta av olycklig kärlek
HATE TO SAY I TOLD YOU SO
för gud har satt könen på våra kroppar vi knullar som gud vill vi ska knulla
att bara en gång ha din lukt
sanningens salt
har valt fel stad att bli bortglömd i
trauma är ett liv i förlängd exponering
Stockholm du lyser som en maskin
alla är vackrare i November
allt är ännu oavslutat
låt din lekamen komma
en uppknäppt body
direkt utan spel
den våta huden mage mot mage
de vackraste kvinnorna är de som helt enkelt tar över den de valt ut
gränslar
aldrig ensammare än i Juli
såklart kan man i varje sekund sluta
eller börja om från start
förlängd exponering i en värld innan innan
före ett före för
hon älskar inte dig och du älskar inte henne
rullar av ett behov avklarat som att plocka ur diskmaskinen
han tvättar kuken i duschen
hon till ljuset av en mobil
era själar dog av bekvämlighet
gå vidare bara
snälla
tar eviga promenader och säger aldrig till någon när jag gifte mig första gången
eller när han sa att han älskade mig mitt yngsta barn och andra trivialiteter
öppna situationer merch in på listan tacksamhet långt hår young habitus
gnyr allt oftare vaken och i sömnen
jag vet inte vad det betyder
kokainguden och kokaingroupien kärt barn osv jag ser allt
att stå på ett bands raider jag knullade inte de ville ha mig till bords
alla reflexer intakta
utplåning tack!
som Adam Brodys sätt att kyssas hur han alltid greppar hakan först
ifrågasätt aldrig en sinnlighet
ingen förblir otillgänglig
November du är så omedelbar
dricker ingenting alls längre det känns så ointressant
nämn ett högre rus än lusten att ge upp allt för nuet
hur du såg in i mig sög på revbenen
minns du när du la plektrumet i min hand och jag slickade fingrarna som en katt
bultar mot mitt bäckenhölje
jag kan se exakt när jag slår ut i dig
allt sker i kanon innan det händer
min "våning" är en livmoder en ensam dagbok med lås och nyckel
begäret som hundens hunger
när någonting betyder allting
viskade i ditt öra "ta över mig" just innan du gick på
blicken sen kommer aldrig kunna tänka på den utan att utplånas
älskar hur sant det imaginära känns det är alltid mycket intressantare än livet din boner
kortet till hotellrummet inget fullbordar mig som att bli övergiven
jag har inget annat motiv än att dyrka dig önskar jag hade ett originellare sätt att göra det på som intresserade dig
detsamma gäller mitt konstnärskap som missbrukas genom ignorans
när Jocke Berg sjunger om Depeche på en efterfest i Berlin
jag skulle göra vadsomhelst för att bli kvar sist med dig på en fest
så jag dog och återuppstod
eller bara dog
det där som skiftar i din iris när ögonen rullar
allt du håller inom
jag vill se det
hur du kväver dig själv
är det verkligen bara jag som kan se det
du är gjord för så mycket mer
och baby jag har aldrig varit bra på att ta ett nej
Inlägg
Alla kommentarer
