alla dagar jag levt utan dig
håller andan
blundar så hårt jag kan
blå puls
din att slicka
från asfalten
allt jag kommer få göra nu för att glömma dig
oh my!

människobarn sover i en grop i min madrass på golvet
så liten i givakt
handjuren med nyckelbenen
hur jag låser upp er med ord
öppnar era halsar
sköljer er med ljummet vatten
slickar
tårar när ni rinner ur
släpper taget
om mig som alla gör
minns ej mina tyglar
eller betsel

Det var något med hur du åt mig levande
rörde jag dig för mycket
panteröga

parentes
lucka i tiden
undantagstillstånd
kalla det va fan du vill
bara du kallar

hur du rör dig går högt över mitt förstånd
hur kan något så hårt vara så mjukt
som honung och kristallkronor,du

Mordbrännaraura

som man lever dör man
(jag lär ju självantända)
lämnar jorden när jag är som vackrast
(enligt vissa, en" mordbrännaraura" enligt någon)
efterlämnar inget och ingen
jag har aldrig velat äga något eller någon
ingen äger heller mig
Tiden är för kort för att inte dras med hittar andningen i dig du är blod
försiktigt
glöden trängs i bröstkorgen
den tar inte hänsyn till rätt eller fel
elden har inget konsekvens tänk och det är något jävligt rörande med det
vad spelar egentligen någon roll annat än att det känns ?

Tvivlet

finns dina händer kvar
i min skugga
som ett skydd
du vilar än i mina
smeker än ditt hår

orden brinner
men jag har dem inte
en vecka att bokmärka

hans läppar som sjunger mig
urdjuret mot dig finns inget försvar
ögonkast svider
ler i havet med mjuka knän

han med ögon som mörka stjärnor
sammetsnatten fattar eld

han som retas
snäll med vingar
den röda sången