Jag och mina 100 vita hästar

Det finns en man som alltid ska berätta för mig om framtiden. Han är väldigt intensiv och liksom jagar ifatt mig.I början var jag rätt rädd för honom för han var så intensiv men nu har jag liksom lärt mig att inte "släppa in " honom .Man får hålla honom kort .Allt han har sagt har mer eller mindre stämt .Eller allt har hänt bara att "tiden " ibland varit senare .Hursomhelst igår sprang han ikapp mig skrek från andra sidan gatan . Han har heller ingen känsla för "eget space" utan ställer sig typ 1 cm från ens ansikte ,
"Jag måste säga till dig att inget med dig är lätt för honom"  Du måste veta det.
Okej.
Det var en helt olik grej av honom att säga för det brukar mer var "Det och det kommer hända dig då och då typ" .Han har aldrig pratat om någon annan.
Okej.
Jag tackar & susar vidare. Inget med mig är lätt för honom.
Jag tror jag fattar vad han menar.
Jag är och har alltid varit för mycket att hantera för vem som helst.
Roskilde tidigt 2000 tal Orange scen ska gå på efter Metallica står bakom och njuter och värmer upp typ
mellan extranummer kommer trummisen Lars Ulrich fram till mig & säger på typ Dansk engelska " Du är mer än mig eller hur? more than a handful?visst har du 100 vita hästar där inne? (och pickar med en trumpinne på min lilla bröstkorg) " Där och då kanske jag inte riktigt fattade men ju mer jag levt har jag förstått att ingen är som mig . Ingen känner så jävla mycket & hittills har ingen kunnat hantera det.