tystnad är det svåraste att förstå
öronbedövande
en särskild sorts saknad jag inte kan skilja från kroppen
vill inte ens skriva till dig längre
jag är inte ens poet
bara ett fucking traumabarn som aldrig växer upp
du lämnar mig främmande
varje morgon sträcker jag mig efter ditt namn
kommer inte tillräckligt nära dig utan att dö om och om igen
vad är poängen?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar