den som inte kan finnas
frågar mamma vems hammock jag sov i som barn
hon svarar tant Karins
tänk när facit inte längre finns
tiden har gått ur mig
osar Bruno K Öijers release
där är jag i alla fall inte äldst poet
men minst lyckad
alla verkar dricka lavendellatte i New york
en våldsamt bipolär menopaus utan nåd
ett mänskligt drama fullt fart in i en bergvägg och sen
återvända till nästa liv som Little Jinder
ett förlag
en utgivning
ett erkännande
och sen frid
möt mig i min dröm i neonljus
hur bär jag vetskapen om min opåverkan
eller ingen kan det tvärtom ska jag nog inte kunna leva med den
livet går nog lite ut på det
jag har vett att förstå min egen obetydlighet men det är en helt annan sak
röken river tryggt i halsen jag är fortfarande med i filmen Fame struttar runt i benvärmare och tights
Fame
People will se me and cry
Fame
Im gonna make it to heaven
hormoner fukt öppet fönster
Karla cafe måste tillbaka in i den bultande rytmen
där jag är allt du någonsin längtar till
vi som är kvar ser och likear att Grekland brinner ner
den kollektiva ovarsamheten
en avstängdhet utan dess like
det ser ut som algoritmer inrett ert hem
jag vill alltid att du sitter längst min väg
låter som om jag aldrig behövt någon/något lika mycket
och det är nog sant
jag har aldrig behövt någon men alltid önskat mig allt
blir banal sårbar intensiv barhudad
i din spegling vågar jag vara barn
be om lov med stängd mun
en filmscen : rista in dkdm över bröstet sen slicka blodet viska du kommer döda mig i örat
le i kors och mima du kommer döda mig tillbaka från scenen
skrika det in i varandra på Västerbron och sen hem
m:s favoritkjol cavavåta fingrar
släpper tömmarna äter 7 pizza slice
den naiva tron att jag ska se banden som förr sen
borta är allt i mig som är på liv och död
eller borta är allt jag var
buss 474 hem och atarax
P:s valpögon jag skulle kunna ge dig en njure
hur skulle jag någonsin kunna förklara hur mycket jag försöker hålla mig vid liv
någon frågar vad jag gjort i sommar och jag svarar att jag väntat på att bli mig själv igen
heter utställningen som just öppnat på min gata i stan
nej men jag har skrivit flera hundra
väntat med Disney ögon på att ge bort alla de röda vingummin
de står alltid kvar med något i händerna som de känner sig tvungna att behålla
en fru ett barn ett hus en ring något husdjur de köpt under pandemin
vi kan bara leva på riktigt när vi inte kan låta bli
Inlägg
Alla kommentarer
