Hela jag är nålsträngsspänd i väntan på jag vet inte vad?

Dan före dan före ångestdan. Som om jag levde i en serie av upprepade livsavgörande ögonblick. Intensiteten i var dag är så stark att det är svårt att andas.
Lika blind som vågorna i havet om vad som komma skall.
Som sekunderna innan en atombomb.
Som om alla beslut är viktiga.
Som om alla meningar centrifugerats ur min kropp utom du.
Som om mina käkar vore cementerade tills jag kysser dig.
Som om jag håller på att tippa över kanten eller nå briljansen.
Känslan av att mycket snart kommer inget någonsin vara sig likt.