Plötsligt känner jag mig precis rätt.Kanske finns jag som mest när jag inte syns. Hela sommaren har jag frustrerat suktat efter nycklar. Kanske kommer jag senare vara tacksam just över att jag stog ensam kvar & längtade in?
Är där jag är nu en nödvändighet?
Att skriva är att inte dö.När jag blir stor vill jag skriva som Knausgård.
Inlägg
går man under så fort man blir del av den gemenskap man längtar efter...?
SvaraRaderaAbsolut inte tanken utan snarare att man aldrig inser att man är exakt på den plats man ska vara när man är där.Kram!
SvaraRaderaTack hemliga kvinna :-))
SvaraRaderaJag älskade snarare. Även om det blandades med ångest så dämpades den av tonerna. Hur var det för dig?
SvaraRaderaDu skriver otroligt, redan nu. Forstätt skiriva ord från ditt oroshjärta som ändå är ack så fint. Fortsätt leva.
Jag vandrade in till stan själv efteråt. Förstår precis hur du menar. Faller hårt efteråt jag med. Förstår det inte riktigt..
SvaraRaderaJo, jag bor i Göteborg. Men har varit och arbetat över sommaren i Dalarna så är här uppe. Och idag åkte jag och en kompis till Ikea i västerås
SvaraRaderaTack för kommentarerna på min blogg.
SvaraRaderaHoppas du får en mysig dag!
Kram/Helena
du finns alltid
SvaraRadera