söndag 2 oktober 2011
Osäkrad går jag söders gator fram. Äger en närmast spirituell vördnad för dessa gator.
Hornsgatan-Tanto-Götgatan.Rubinröttblodsfärgad himmel.
Med mörkret kommer osynligheten. Med regnet kommer tårarna. Men natten kommer elvisparna i bröstkorgen.
Utanför min port före masken var på mötte jag pojken med kindbenens blick.
Jag flackade inte. Jag tror du såg rakt igenom till hjärtat.
Det här med att dö oälskad tar osunt många vakna tanke timmar. På Katarina kyrkans gård i morses kom jag till insikten att det kanske är min lott.
Kanske är jag satt på jorden enbart för att älska enkelriktat?
Att tråna efter unga pojkar med bara överkroppar & smutsiga liv.
Enbart de med gigantiska drömmar lockar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så behöver det inte vara (även om jag har samma tankar om lilla mig och kärlek.
SvaraRaderaStor kram
Att låta masken falla. Kan inte det vara att lätta på den tyngsta bördan?
SvaraRaderaLäser dina ord och tänker att du e så jäkla bra...
Det tror jag inte är din lott, just nu målar du bloggen med ord men en vacker dag kommer någon att måla dig med sin kärlek...
SvaraRaderaVida vad otroligt vackert tänkt.
SvaraRaderavi ger de tar
SvaraRaderavi lever på ett ögonblick
de lever av vår energi
men jag håller med Vida, det är inte din lott
och det är inte min
vi kan bara leva som vi gör
och en dag kommer någon se oss med samma blick som vi ser dem,
som magi som fyrverkeri