söndag 2 oktober 2011

Osäkrad går jag söders gator fram. Äger en närmast spirituell vördnad för dessa gator.


Hornsgatan-Tanto-Götgatan.Rubinröttblodsfärgad himmel.

Med mörkret kommer osynligheten. Med regnet kommer tårarna. Men natten kommer elvisparna i bröstkorgen.

Utanför min port före masken var på mötte jag pojken med kindbenens blick.
Jag flackade inte. Jag tror du såg rakt igenom till hjärtat.

Det här med att dö oälskad tar osunt många vakna tanke timmar. På Katarina kyrkans gård i morses kom jag till insikten att det kanske är min lott.
Kanske är jag satt på jorden enbart för att älska enkelriktat?
Att tråna efter unga pojkar med bara överkroppar & smutsiga liv.
Enbart de med gigantiska drömmar lockar.

5 kommentarer:

  1. Så behöver det inte vara (även om jag har samma tankar om lilla mig och kärlek.
    Stor kram

    SvaraRadera
  2. Att låta masken falla. Kan inte det vara att lätta på den tyngsta bördan?

    Läser dina ord och tänker att du e så jäkla bra...

    SvaraRadera
  3. Det tror jag inte är din lott, just nu målar du bloggen med ord men en vacker dag kommer någon att måla dig med sin kärlek...

    SvaraRadera
  4. Vida vad otroligt vackert tänkt.

    SvaraRadera
  5. vi ger de tar
    vi lever på ett ögonblick
    de lever av vår energi

    men jag håller med Vida, det är inte din lott
    och det är inte min

    vi kan bara leva som vi gör
    och en dag kommer någon se oss med samma blick som vi ser dem,
    som magi som fyrverkeri

    SvaraRadera