gullregn & nitbälte
tiden har fått mer än nog av mig
vattnar alla släcker inte min egen törst ens på skall nivå
ingen gata leder mig till det eller den jag önskar
bli ett med det som vidgas slukhålet
pastasallad som tröst
nej jag missade absolut inte varningsflaggorna
det var dem som gjorde allt intressant
hur länge ska jag krypa för ett system som vägrar erkänna mig?
poesi som självskadebeteende
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar