Jag är utmattad som i syndrom tydligen personlighetsförändrad sorg kan göra det med en tydligen aldrig varit mig själv mer olik tappar känsel och känslor

sensommarens intensiva fukt
våta gator
bruna lår
alla bad vi aldrig tog
månen aldrig fullare
hänger tung  vakar över oss
like a wrecking ball
mörkret aldrig tjockare än i augusti omsluter oss
släpper ut håret för all förlorad tid
för jag har verkligen förlorat 

släppt dig fri äntligen
 oivriga människor är det mest avtändande jag vet
i vanliga fall blir jag uttråkad om jag inte får bekräftelse direkt efter ett hej då
helst en försäkran om igen medans vi sker
men du var/ är något extra jag ville verkligen få dig att nudda
ville göra våran thing ever lasting
jag tror vi kunnat ge varandra allt i kroppsform
jag tror verkligen det
men nu har jag inte råd att stå still mer
jag strök nästan med den här sommaren så ...........

samtalen vi aldrig kommer ha minns dem
 hur min korsrygg lyft upp sänks över dig
 never more
minns
hur du kommer  skriker ett års frustration över lakan nej
nu får du fantisera vidare själv baby
och nästa gång du leker med någon på sidan om
lek med henne