inser att jag inte kan undgå dig
din tystnad är lika tvekande som våren
markerar ett grepp om min hals
i mig finns hotet allt det uppskjutna i dig
du har spruckit över Negroni någonstans på Karlavägen
är lika lång som ett perfekt äventyr
din höft tryckt mot min på parkbänken för alla andra är det något banalt
inte värt att skriva om men vad vet jag
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar