ber en stilla bön om hudlöshet
redan när jag skriver längtar jag dit igen
suget efter det inbillade är en ytterst verklig känsla
förfärliga försök att fylla det existentiella slukhålet
det betyder inte ett skit om jag vet vad som är bra eller dåligt för mig
min ensamhet är kroppslig jag kräks skakar tänder kryper i hop
köper rosor vem ska jag lura jag hatar vanliga människor och deras vanliga jävla liv
hur mycket smärta behöver jag uthärda innan jag slutar jaga det onåbara
förr eller senare faller mörkret Romeo och jag är bara en knarkare bland många
gör allt för att få spegla mig i ljuset ju mer jag jagar
ju större tomrum på andra sidan
betyder det att jag ska sluta försöka
tvärtom alltid jaga lyckans nidbild
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar