Lidandet är jag kan spira ur brist på allt
honungsljuset
i väntan på signaler
jag känner hur du kämpar kroppen
virar in mig hårt i lakanet för att inte spricka upp
jag vill att du rinner över mina händer ömt
att du är rädd att jag går sönder
att du säger det och trär mig över ansiktet
vaknar i ett gnyende det tar en stund innan jag inser att det är jag djuret
det finns något djupt inne i mig som går att använda om bara någon såg det
flickan
flickan djuret kroppen ingen av dem är tillräcklig
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar